Förossningsberättelse

Sagan om Aylinns ankomst

*Känsliga läsare varnas*

Det var en gång... Nej, det är ju ingen saga det här, det är ju faktiskt verklighet! :) Det hela började med relativt regelbundna sammandragningar på eftermiddagen i måndags. Jag tänkte väl att det var falsklarm som vanligt, men höll ändå lite koll på hur ofta det kom, man vet ju aldrig. När maken kom hem vid halv fem så kom de kanske varje kvart. Men fortfarande inte direkt onda. Lagom till att vi ska börja äta middag så går slemproppen. En väldigt annorlunda känsla måste jag säga. Var ju inte med om det sist. Då började jag förstå att det faktiskt kanske inte var falsklarm. Ringde till förlossningen vid kvart över sex för att säga vad som hänt. I och med att värkarna fortfarande var hanterbara och relativt glesa tyckte BM jag pratade med att jag skulle avvakta och sedan höra av mig igen när det började bli mer aktuellt att komma in. Hon tyckte att jag skulle höra av mig när värkarna kanske kom var femte minut iom att jag var andragångsförderska, speciellt som vi har en bit att åka och dessutom ska lämna av ettan hos barnvakten på vägen. Sagt och gjort. 

Vi gjorde det bästa för att få i oss lite mat, inte helt lätt när man informerat maken om exakt hur det kändes när slemproppen gick. :P Pardon my overrevealing nature, liksom. Värkarna började komma tätare och dessutom göra ondare. Snart kom de nästan var tredje minut och jag kände att det är nog bäst att börja röra på oss. Så vid 19:20 ringde jag fl igen och sa att det nog var dags att komma in. Jag var så välkommen så. :) Sonen kördes till barnvakterna och sin första sleep over hos tjejkompisen Hanna-Li. Han såg inte ut att vara allt för ledsen när vi åkte. :)

Blev inskriven 20:15 och sattes på ctg. Tappen var 1 cm lång och jag var öppen 4 cm. Bebis fixerad i bäckeningången. Det var ju skönt att man inte åkt in i onödan. :) Så vi blev inskrivna. Sen var det bara att vänta. Värkarna var fortfarande hanterbara,  duschade en sväng och andades igenom dem. Personal byttes och nattpersonalen gick på. Vi diskuterade förlossningsplanen och smärtstillande.

Vattnet har fortfarande inte gått och de vill inte ta hål på hinnorna för att det kan ge för intensiva värkar för livmodern, och det vill de undvika då jag blev snittad förra gången. Det blir för mycket stress vid för mycket smärta på livmodern.

 Vid kvart i tolv ber jag om lustgas för att ta udden på värkarna. Det känns verkligen att man varit uppe hela dagen. Både jag och maken är trötta, men det var så kallt i förlossningsrummet så slappna av var nästan omöjligt. Ber om högre dos, men märker snart att det inte är hanterbart. Hade jag varit piggare hade jag nog stått ut längre på lustgas, men vid tjugo över ett ber jag om eda. Då var jag fortfarande bara öppen ca 5 cm. BM tycker det är bra, och säger att då kan vi ta hål på hinnorna också. Edan sattes vid två och BM sa till oss att vila om vi kunde. Lyckades slumra till någon halvtimme i alla fall. Maken lade sig ner på britsen och försökte slumra han med. Vid kvart i tre tog de hål på hinnorna. Under den tiden hade jag i alla fall lyckats öppna mig två cm till. Wohoo! Seriöst, öppningsskedet av en förlossning är sjukt långtråkigt. :P Iaf när det går så långsamt som det gjort vid bägge mina förlossningar. 

Eda är verkligen skönt ibland, måste jag säga. Jag kunde slappna av på ett helt annat sätt och ta igen mig inför nästa skede i förlossningen. Låg och slumrade så mycket det gick och bad om påfyllning en gång. Vid tio i sju satte de i värkstimulerande och jag fick lägga mig på sidan för bebben låg lite fel med huvudet och de ville att den skulle snurra sig lite till innan krystvärkarna kom. Det fanns ingen tid att fylla på edan nu så lustgasen plockades fram igen. Efter sju kom samma BM och bmstudent tillbaka som skrev in oss dagen innan. Det kändes bra. Gillade henne jättemycket. Vid halv åtta var det dags att krysta. Detta var det skedet av förlossningen jag inte varit med om tidigare. Inget hade kunna förbereda mig för detta. När jag låg där i mina lustgasdimmor undrade jag vad jag gett mig in på. Men lustgasen hjälpte mig en hel del. Att bebis snart skulle vara ute gjorde ju inte saken sämre heller. Det kom läten ur mig som jag aldrig i mina vildaste fantasier hade kunnat föreställa mig. 

BM, BM-studenten och maken hejjade på och jag kämpade och kämpade. Vid något tillfälle vet jag att jag väste "Get it out!" och bad ofta om ursäkt för att jag krystade fast jag inte skulle. Belöningen var ju nära så det var bara att trycka på. 8:02 var bebben ute och jag fick upp den på magen. "Titta vad det är!" uppmanade BM och jag försökte få något grepp av det våta, slemmiga lilla livet och upptäckte till min glädje att det var en liten flicka! Tårarna rann och lyckan var total. :D Massor av hår och vackrast i världen. Jag sprack väldigt lite och fick sy fyra stygn, vilket var lite förvånande. Iaf med tanke på hur det kändes. :P Jag låg där i en lyckobubbla, fullt med barnbeck på magen och kunde inte ta ögonen från det lilla underverket Aylinn som vi väntat på så länge. 

För att jämföra lite så var det en helt annan känsla efter en vanlig förlossning och ett snitt. Jag kände mig liksom pigg och kunde upp och gå nästan direkt. Jag bad om att få åka hem så fort det gick. :P Visst man känner sig som en gammal tant och har ont och så där, men är man hög på endorfiner så är man. :D Maken åkte i väg och fixade lite, hämtade sonen och bytte till nya däck på bilen. Jag fick komma till ett eftervårdsrum och Aylinn bara sov och sov. Jag låg och läste och slumrade om vartannat. Nu kändes det att man varit vaken  i över ett dygn. Vid två kom läkaren för att göra en undersökning av Aylinn, och allt såg bra ut så vi fick lov att åka hem.